Som en fluga i en glasburk...
Känner jag mig som just nu.... efter händelserna i Måndags så vet jag inte riktigt vad som hänt...
Råkade som sagt ut för en trafikolycka, sedan hjälpte polaren med strulande bil.. och ett par ytterligare händelser hände som jag inte tänkte gå närmare in på.
Men fick helt enkelt "stryk" både fysiskt och psykiskt... och av sådana händelser så brukar jag faktiskt gå tillbaka i min lilla grotta, även kallad depression.
Men denna gången känns det helt annorlunda... jag är varken jätteglad eller ledsen, höger eller vänster, upp eller ner... Känner mig rätt nöjd med livet helt enkelt, men ändå något som tar emot, något som jag inte ser eller känner utav. Känns som jag vore en fluga i en glasburk, eller som en fluga som försöker ta sig igenom ett fönster... en osynlig sköld som håller mig tillbaka...
Sitter just nu och funderar på vad det kan vara för uppgift/uppdrag som jag missat att göra, känns nästan som det iaf. Är det att jag måste stå på mig mera? Ska jag vara mer glad för det lilla? Räta mera på ryggen?
Oavsett så har jag nog aldrig känt denna känsla, helt förstummad och nästintill förlamad, funderar noga över nästa drag i min vardag som kan göra framsteg (ge positiva känslor) elller vad man missat helt enkelt?
Det jag "bara" gjort är att accepterat känslorna som kom, att olyckor händer, Tiden är inte nådd för nåt, jag borde sakta ner och tänka på de små bra sakerna mer. Men tycker jag tänkt och känt dessa saker innan och försökt motivera dessa tankar mer o mer. Kanske dags att bara ta emot dom som en käftsmäll? som en bakfylla? eller kan det vara så enkelt att man ska ta emot dessa känslor som en vinst?
Nu tar jag och släpper detta för ikväll för lite sömn, faktiskt med ett lätt leende på läpparna
Råkade som sagt ut för en trafikolycka, sedan hjälpte polaren med strulande bil.. och ett par ytterligare händelser hände som jag inte tänkte gå närmare in på.
Men fick helt enkelt "stryk" både fysiskt och psykiskt... och av sådana händelser så brukar jag faktiskt gå tillbaka i min lilla grotta, även kallad depression.
Men denna gången känns det helt annorlunda... jag är varken jätteglad eller ledsen, höger eller vänster, upp eller ner... Känner mig rätt nöjd med livet helt enkelt, men ändå något som tar emot, något som jag inte ser eller känner utav. Känns som jag vore en fluga i en glasburk, eller som en fluga som försöker ta sig igenom ett fönster... en osynlig sköld som håller mig tillbaka...
Sitter just nu och funderar på vad det kan vara för uppgift/uppdrag som jag missat att göra, känns nästan som det iaf. Är det att jag måste stå på mig mera? Ska jag vara mer glad för det lilla? Räta mera på ryggen?
Oavsett så har jag nog aldrig känt denna känsla, helt förstummad och nästintill förlamad, funderar noga över nästa drag i min vardag som kan göra framsteg (ge positiva känslor) elller vad man missat helt enkelt?
Det jag "bara" gjort är att accepterat känslorna som kom, att olyckor händer, Tiden är inte nådd för nåt, jag borde sakta ner och tänka på de små bra sakerna mer. Men tycker jag tänkt och känt dessa saker innan och försökt motivera dessa tankar mer o mer. Kanske dags att bara ta emot dom som en käftsmäll? som en bakfylla? eller kan det vara så enkelt att man ska ta emot dessa känslor som en vinst?
Nu tar jag och släpper detta för ikväll för lite sömn, faktiskt med ett lätt leende på läpparna
Kommentarer
Trackback
